Vi pratar ofta om vallningar. Vi pratar om sömnlöshet. Vi viskar om torra slemhinnor. Men det finns ett symptom som vi skäms för så djupt att vi knappt vågar erkänna det ens för oss själva.

Det handlar om Raseriet. Med stort R.

Det handlar om den där dagen då din partners sätt att tugga plötsligt låter som spikar mot en griffeltavla. När barnens strumpor på golvet inte bara är slarv, utan ett personligt hån mot allt du gjort för dem i 15 år. När du står i köket och skriker saker du inte menar, med en kraft som skrämmer både dig och familjen, för att sedan bryta ihop i en pöl av skam och undra: Håller jag på att bli galen?

Du kanske till och med har googlat "skilsmässa" i smyg, övertygad om att kärleken är slut. Men sen, några dagar senare, lyfter dimman. Du känner dig som dig själv igen. Du älskar din familj. Tills nästa gång dimman rullar in.

Om du känner igen dig, andas ut. Du är inte en hemsk människa. Du håller inte på att bli galen. Och du behöver (förmodligen) inte skiljas. Du har drabbats av det hormonella kaos som kallas klimakteri-ilska, eller "meno-rage".

Här är sanningen om varför din stubin brunnit upp – och hur du släcker branden innan den bränner ner ditt liv.

Del 1: Det är inte du, det är signalsubstanserna Det är lätt att tro att ilskan är "psykisk". Att du bara är stressad, utarbetad eller deprimerad. Och visst, livet mitt i livet är stressigt. Men den här specifika typen av ilska – den som kommer från noll till hundra på en sekund – har en biologisk förklaring.

Östrogenet som stötdämpare För att förstå ilskan måste vi förstå hjärnan. Östrogen är inte bara ett könshormon; det är en nyckelspelare i hjärnans kemi. Det fungerar bland annat som en regulator för serotonin (må-bra-hormonet) och dopamin (belöningshormonet).

Så länge du har gott om östrogen fungerar det som en stötdämpare. När livet guppar (en stressig dag, en sur tonåring) tar östrogenet smällen. Du kan hantera det. Du kan räkna till tio.

När östrogennivåerna börjar svaja i förklimakteriet (perimenopaus) försvinner stötdämparna. Plötsligt är det ingen buffert mellan dig och omvärlden.

En tappad mjölkkartong är inte bara spilld mjölk, det är en katastrof.

En kommentar från chefen är inte bara feedback, det är en krigsförklaring.

Progesteronet dyker först Ännu viktigare i just förklimakteriet är hormonet progesteron. Progesteron är kroppens eget "lugnande medel" (valium). Det gör oss trötta, mysiga och avslappnade. Progesteronet börjar ofta sjunka innan östrogenet gör det. Det innebär att du kan ha perioder av relativt högt östrogen (som ger energi, men kan bli "stimmigt") utan det lugnande progesteronet som balanserar upp.

Resultatet? En känsla av att vara "wired but tired". Du är på helspänn. Hjärnan går på högvarv. Du har ingen ro i kroppen. Det är den perfekta grogrunden för irritation.

Sömnbristens roll Lägg därtill att du förmodligen sover sämre än du gjort på 20 år. Nattliga svettningar eller bara hormonell oro väcker dig kl 03. Att försöka vara en tålmodig mamma och partner när man är kroniskt sömnbristad är som att försöka köra bil med punktering. Det går ett tag, men det är vingligt och farligt.

Del 2: "Varför just familjen?" Många kvinnor beskriver en enorm skuld över att ilskan nästan alltid går ut över de närmaste. "På jobbet kan jag hålla ihop det. Jag ler mot kunder, jag är proffsig i möten. Men så fort jag sätter nyckeln i dörren hemma så brister det."

Detta är faktiskt ett friskhetstecken, även om det inte känns så. Det betyder att din frontlob (den logiska delen av hjärnan som styr impulskontroll) fortfarande fungerar när den måste. Du kan skärpa dig när konsekvenserna är stora (få sparken). Men det kostar enorm energi. När du kommer hem till din trygga zon, där du borde få slappna av, är energin slut. Frontloben checkar ut. Reptilhjärnan tar över.

Och tyvärr är det just familjen som är bäst på att trycka på våra knappar. De vet exakt vad de ska säga (eller inte säga). De lämnar disken framme. De frågar "vad blir det för mat?" för sjuttioelfte gången. I vanliga fall hade du suckat och svarat. Nu upplever din hjärna det som ett hot. FIGHT or FLIGHT slås på. Du väljer Fight.

Det cykliska mönstret Många märker att ilskan följer menscykeln, fast förstärkt. Det som förr var lite PMS-surhet dagen innan mens är nu en veckolång storm av raseri. Detta kallas ibland för "super-PMS". Det är ett tydligt tecken på att det är hormoner, inte din personlighet, som spökar. För dagbok i två månader. Markera dagarna du får ett utbrott. Ser du ett mönster? Om ilskan alltid kommer veckan innan mens (eller när mensen borde ha kommit, om den är oregelbunden), då har du ditt bevis.

Del 3: Så räddar du relationen (Innan det är för sent) Klimakterie-ilska är en av de vanligaste orsakerna till "grå skilsmässor" (skilsmässor efter 50). Mannen förstår inte vad som hände med kvinnan han gifte sig med. Kvinnan känner sig missförstådd och ensam, och tolkar sina egna känslor som att kärleken är slut.

Här är stegen för att montera ner bomben.

  1. Säg det högt: "Jag är inte arg på dig, jag är hormonell" Detta är det viktigaste steget. Du måste kommunicera. Men gör det inte när du är mitt i ett utbrott. Vänta tills stormen lagt sig. Sätt dig ner med din partner (och barnen, om de är stora nog). Säg: "Jag vet att jag har varit arg och kort i tonen på sistone. Jag vill att ni ska veta att det inte handlar om er. Min kropp går igenom en enorm hormonell omställning just nu, och det påverkar mitt humör. Det är som att jag inte har något filter. Jag jobbar på det, men jag behöver att ni vet att jag inte menar de elaka sakerna jag säger."

Att ge det ett namn tar bort udden. Det gör att din partner kan tänka "aha, nu är det hormonerna igen" istället för "hon hatar mig".

  1. Time-out-tecknet Kom överens om en signal. När du känner att det bubblar upp (du vet den där känslan i bröstet precis innan explosionen), gör signalen. Det betyder: "Jag måste gå härifrån NU, annars säger jag något jag ångrar." Gå in i ett annat rum. Stäng dörren. Andas. Skrik i en kudde. Kom inte ut förrän pulsen gått ner. Din familj måste respektera signalen. De får inte följa efter och fortsätta diskussionen.

  2. Sänk kraven (Radikalt) Ilskan triggas av stress. Just nu har du mindre tolerans för stress än vanligt. Då måste stressen minska. Det är inte läge att renovera köket, söka nytt jobb och vara klassförälder samtidigt som du är i förklimakteriet. Vad kan du stryka?

Måste huset vara städat? (Nej).

Måste ni laga mat varje dag? (Nej, fil och mackor duger).

Måste du tacka ja till den där middagen? (Nej).

Se din energi som en bankomat. Du har lägre saldo just nu. Sluta göra uttag som drar över kontot.

  1. Behandling: Det finns hjälp! Du behöver inte bara "härda ut". Om ilskan påverkar din livskvalitet ska du söka hjälp.

Bioidentiskt progesteron: För många är detta mirakelmedicinen mot ilskan. Eftersom det är progesteronet som är lugnande, och det är det som ofta saknas, kan ett tillskott av detta (ofta kapslar man tar på kvällen) ge tillbaka lugnet och sömnen nästan omedelbart. Många vittnar om att "trollmor blev sig själv igen" över en natt.

Östrogen: Om du även har vallningar och svettningar är östrogen i kombination med progesteron ofta lösningen. När hjärnan får sitt bränsle igen återvänder tålamodet.

SSRI (Antidepressiva): För vissa, särskilt de som inte kan ta hormoner, kan en låg dos SSRI hjälpa mot den svåraste PMS-ilskan. Det handlar inte om att du är deprimerad, utan om att hjälpa serotoninet i hjärnan.

Del 4: Fördelarna med ilskan (Jo, de finns!) Låt oss vända på perspektivet en stund. Ilskan är jobbig, ja. Den är destruktiv om den får härja fritt. Men den har också ett budskap.

I många år har du kanske bitit ihop. Du har tagit hand om allt. Projektlett familjen, curlat barnen, stöttat partnern, fixat på jobbet. Du har svalt dina egna behov för att vara "duktig flicka". Östrogenet var det som gjorde dig omhändertagande och följsam (det är ett "bindande" hormon som får oss att vilja ta hand om andra).

När östrogenet sjunker, sjunker också din tolerans för skit. Slöjan faller. Du ser plötsligt hur orättvist arbetsfördelningen hemma är. Du ser att du drar hela lasset. Ilskan är en kraft. Den säger: "Nu räcker det."

Många kvinnor använder den här kraften (när de lärt sig styra den) till att sätta gränser de borde satt för tio år sedan.

De slutar plocka upp strumporna och säger "gör det själv".

De säger upp sig från jobbet som suger musten ur dem.

De börjar prioritera sin egen tid.

Klimakteriet kallas ibland för "The Change". Det är inte bara en kroppslig förändring, det är en positionsförflyttning. Du går från att vara "Givaren" till att bli "Härskaren" i ditt eget liv. Det är en smärtsam process, och ilskan är växtvärken.

Sammanfattning: Håll ut, det går över Det viktigaste du ska ta med dig är detta: Det är en fas. Hjärnan kommer att anpassa sig till de nya nivåerna (eller så hjälper du den med behandling). Du kommer inte vara arg för evigt.

Men just nu, när stormen viner, var snäll mot dig själv. Slå inte på dig själv för att du tappade humöret igår. Be om ursäkt, förklara, och gå vidare.

Och till din partner, om hen läser detta: Hon hatar dig inte. Hon kämpar mot en inre kemisk obalans som är lika verklig som en influensa. Ge henne utrymme, ge henne choklad (eller progesteron), och ta inte utbrotten personligt. Den kvinna du älskar finns kvar där inne, hon håller bara på att "renoveras". Och när hon kommer ut på andra sidan är hon ofta starkare, tydligare och mer sann än någonsin.

Låt inte hormonerna vinna över kärleken. Sök hjälp, sänk kraven och rid ut stormen tillsammans.